Jag kan fortfarande inte förstå storheten i det här. En människa dog. Ett liv släcktes. En okänd själ flög iväg och lämnade vissas tillvaro tämligen fattigare. En själ flög successivt iväg, lämnade sitt skal där under mina händer. Händer som ivrigt tryckte 30. Ett ungt hjärta som inte ville slå, lungor som inte ville andas. Ögon som inte ville fokusera, hud som inte ville förbli varm och livlig.
Ljudet av min luft som kom ut ur dina lungor lät som ett djupt omänskligt rasslande, jag förstod att du var trasig inuti men ville inte erkänna det för mig själv.
Jag fortsatte. 30. Blås. Vänta. Blås. 30. Blås..
Kaoset runt mig ökade men jag skapade min egen barriär runt oss och stängde det ute, fokuserade på livet som skulle återfinnas där någonstans bakom din tomma blick.
Nu idag sviktar minnet, vem gjorde vad? När kom vem? Hur länge satt jag där? Kollade någon på? Såg dom mig? Jag kommer ihåg att kaoset blev större för varje gång jag tittade upp, först några civilpersoner, nästa gång dubbelt så många, sen kom första blinkande bilen, modell - okänd. Räddningsteamet blev större och större, jag minns inte hur fort det eskalerade men tillslut var dom överallt. Kvinnor från en ambulans hjälpte mig, elstötar kunde inte få igång henne, vi fortsatte, brandmän som ville jag skulle flytta på mig kom fram, dom ville ta över henne. Kroppen jag nu kunde utan och innantill, jag ville inte släppa. Poliser ville prata med mig, brandmän ville ge mig filtar och vatten. Jag ville gå. Dom höll mig kvar en stund.
Det jag kan minnas idag som jag stängde utanför min mur då är alla tårarna och alla rädda skriken i kaoset, skrik som skar hål, skrik som växt fast i mig, skrik som jag hör när jag sover. Vänner som förlorat sin närmsta, andra som skrek av ren rädsla. Några grät tills ögonen var röda och näsorna täppta. Vissa för att vänner saknades och oron blev det enda som fanns kvar? Vem var flickan som var på väg bort? Jag visste vem hon var vid det laget, men kunde inte förmå mig att säga det.
Jag ville hitta mina vänner, hitta någon att hålla om. I den stunden när jag gick genom kaoset och tittade ner på mina blodiga händer kunde jag höra min egen puls i mina öron, allt oljud omkring mig fick en slags oskärpa, som ett luddfilter. Jag gick där genom skriken, tårarna, paniken och de blinkande ljusen men i min egen värld var det bara mina egna hjärtslag jag kunde höra och det enda jag kunde känna var mina fingrar klibba ihop av någon annans röda innandöme.
Tom, jag var helt tom. Jag tänkte inte en enda tanke just då, jag visste bara att jag var tvungen att fortsätta gå tills någon som kände mig hittade mig där..
Dagen efter kom alla tankarna. Det var orättvist. Det räds mig att säga det här, men hade vi gått 5 minuter tidigare, så hade kanske jag varit livlös istället. Varför kunde vi inte gått tidigare? Varför dog en person som ville leva och inte jag?
Sen kom alla tacksägelser, ord som sved värre än sprit i skrubbsåren efter första cykelturen. "Du var så duktig" "få skulle ha reagerat som du i den situationen" "du är min hjälte".. Ord som jag aldrig skulle be om någonsin, antydningar som inte är något annat än fel.
Hjälte.
Hjältar räddar folk, ingen som inte kan rädda ett liv blir kallad hjälte. Hjältar räddar levande varelsers liv, det gjorde inte jag.
Jag vill inte ha er medömkan, eller heroiska uttalanden. Jag vill ha er förståelse, förståelse för att jag känner orättvisa, förståelse för att jag känner otillräcklighet, skam och delvis skuld.
Sandra Wennerström 1995 - 2012.05.27
Sandra Wennerström 1995 - 2012.05.27
